Min bäste vän

Jag och min vän har följts åt i över trettio år. Vi har delat glädje och sorg tillsammans, på gott och ont. Jag trodde aldrig att det skulle smärta mig så att göra slut ¨, men… vad jag bedrog mig. Det värkte och värkte som bara den.
Jag ska nu berätta hur vi först träffades. Jag var i dem övre tonåren sådär runt 16 år, det är en hisklig massa år sedan. Det var inte ett sådär självklart första möte, utan vi fick kämpa ett tag med varandra för att komma överens och hitta dem rätta känslorna för varandra. Sedan gick allt av bara farten . Dagar blev veckor och veckor blev år, vi växte ihop kan man säga, det blev en total kärlek som inte liknar något annat.
Jag har nu hunnit bli lite över dem femtio åren och det har kommit till min kännedom att jag är min väns fånge. Jag får inte göra något utan min vän. Min vän ska alltid vara med. Jag har märkt att min vän inte blir så väl mottagen överallt och det kan bero på att min vän är något störig. Nu kan man ju tycka att jag för länge sedan skulle ha märkt hur det var fatt, men jag har varit helt förblindad och inte märkt någonting. Min vän har snurrat sig runt mig totalt och jag har bara fallit pladask.
Jag måste säga att jag har försökt ett par gånger att göra slut, men det har varit för svårt för oss. Det blir för känslosamt, vi har ju varit tillsammans i så många år så att göra slut gör man inte med en klackspark.
Men nu!!! Efter alla år känner jag att jag inte kan låta mig styras, det måste bli ett slut. Jag får ju inte gå utanför dörren utan att min vän ska med, och så kan jag inte ha det längre.
Att bryta, att göra slut det var inte så svårt. Men jag skulle komma att märka att min vän inte lämnade mig i fred. Jag blir förföljd. Om jag går till Vivo så kan han stå där i tobakshörnan och spana efter mig Eller vid busshållsplatsen när jag är på väg till jobbet. Han kunde stå där och se så sorgsen ut, herre gud vad har jag gjort.
Jag måste hela tiden vara på min vakt så att han inte kan slå sina klor i mig igen, men det är inte lätt för jag har ju fortfarande en massa känslor för honom. Han är lång och smal min vita prins gud hur ska det gå???
Nu undrar ni säkert om jag hade någon annan om jag bedrog min vän. Ja det gjorde jag faktiskt. Jag var tvungen det var bara nödvändigt. För att komma över min stora kärlek så skaffade jag mig en annan under den svåraste tiden. Om jag tyckte det var rätt, ja för mig var det rätt men det är ju klart om man inte behöver bedra så ska man ju inte göra det självklart.
Ni undrar säkert varför jag till slut kom fram till detta beslut och det är inte svårt Om man upplever att någon håller på att ta kol på en så måste man till slut sätta stopp. Man blir liksom uppäten och förbrukad. Alldeles slut av att bli påpassad tjugofyra timmar om dygnet, det får ju bara inte fortgå. Nåväl jag tog ett klokt och moget beslut som jag själv tycker, för det spelar inte någon som helst roll vad andra tycker, man måste vara helt övertygad själv. Vad man än bryter efter så lång tid, tär ju på en på olika sätt.
Jag hade ju nytta av min otrohet som jag tidigare beskrev, och den skulle ju inte vara för evigt jag ville ju bli fri. Mitt i en brytning, och början på något nytt insåg jag att nu var jag på väg att fastna igen, vad håller jag på med?
Jag måste säga när det nu har gått två och ett halvt år drygt, att det var svårt . Jag tänkte ofta att jag skulle gå tillbaka, men jag var ståndaktig och stod emot. Jag kan se min vita prins ibland han liksom försöker men inser att det inte är någon ide. Jag har kommit över honom.
Man kan vara dum i sina unga år och ibland får man betala ett högt pris när man blivit vuxen så jag vill varna alla ungdomar som ens tänker tanken på att börja röka, gör det inte det är inte värt det. Med den här lilla historien vill jag tacka för mig och jag hoppas att det inte är för sent. Man brukar ju säga bättre sent än aldrig.




Författare: Mona Hedenberg 55 år